Universitetets symposium ”Framtiden för liberalismen” nu i november hedrade den svenska upplysningsmannen Peter Forsskål (d.1763), en av dem som bidrog till tryckfrihetsförordningen 1766. Statsvetaren, professor Sverker Gustavssons föreläsning låg som grund för ett panelsamtal om liberalismen – och dess fiender. Det som vi tog för givet 1989 möter idag alternativ inom politiken som tycks trotsa den sedvanliga ideologispännvidden höger – vänster.
Den liberala demokratins tre huvudkomponenter ses som ekonomisk frihandel, det politiska idealet av medborgarsamhälle med legitim opposition, och ett rättsväsende fritt från politisk styrning. Med långtgående autonomi för forskningens frihet och professionella regelsystem för läkare, advokater och andra specialiserade yrkesgrupper. Denna tankevärld – i stort realiserad i det vi kallar västvärlden – undergrävs nu eller motarbetas av krafter som påtagligt underskattats.
Populismen, definierad som majoritetsstyre utan politisk liberalism, menar att folkviljan korrumperas av ett politiskt etablissemang, att kompromisser berövar ’folket’ dess rättmätiga plats i statsstyret, och definierar vanligen ’folket’ med dunkla etniska kännetecken. Dess idévärld bygger inte på föreställningen om universiella rättigheter, utan på något som är specifikt, arteget och hotat.
Diktaturen växer viljestyrt fram genom att neutralisera samhällets autonoma delar, i första hand rättssystemet, i andra hand pluralismen i politiken. Majoritetsväldet säkras genom att förinta oppositionens möjligheter på den politiska arenan. Inget intresse finns för politiska kompromisser.
Mot denna bakgrund diskuterades ”det öppna samhället och dess fiender”, för att citera Karl Poppers klassiker från 40-talet. Den mera sentida statsvetaren Robert Dahl har lyft fram ett begrepp som aktualiserats i dagsdebatten: ”tillit”. Det har en rikt meningsfull innebörd i demokratianalys.
Tillit och förtroendekapital ses som ett centralvärde i ett aktivt medborgarsamhälle. De vilar på ”due procedure”, det som lite otympligt kallas procedurdemokratin på svenska. Endast om medborgaren kan förlita sig på att individ och kollektiv skyddas av respekterade spelregler, och skyddas av opartiskt dömande institutioner, kommer medborgaren att tåla beslut som går emot utan att söka sig bort från gemenskapen i protest och upplevt utanförskap.
Spelregler, det är vad författning omsätter i förvaltningslag och kommunallag, i arbetsordning och föreskrifter för beredning, och sätt att fatta bindande kollektiva beslut i styrelse och nämnder.
Procedurdemokratin är alltså medborgarstyrets ryggrad. Men i ett kommunalt perspektiv undermineras den även från annat håll än populism och diktatur, i ett hot som är ’interngenererad’. Hotet växer fram ur en liberal marknadsekonomisk filosofi om effektivitet och mätbara resultat (New Public Management; företagsmall för offentlig verksamhet). När dess ideal alltför hårt anammas av politiker reser spelreglernas krav på korrekt procedur hinder som måste rundas.
Dess förvaltningsideologi tenderar att se dialog som något som kan bortrationaliseras. Hellre toppstyrd information. Spelregler skrivs om; outsourcing (kontraktupphandling av myndighetsuppgift) och delegationer införs som rundar krav på beslut i offentliga instanser som nämnder och kommunstyrelse. Insyn begränsas. Kommunalråd tillskriver sig personligt företräde i att definiera problem och utmaningar, vilket leder till allt mera påtaglig kommandostyrning. Kommundirektörer och förvaltningar förvandlas till leverantörer av beställningar. Som stadsarkitekten i Knivsta sade: ”jag gör bara vad kommunalråden säger”.
Åsidosättande av spelregler undergräver en professionell förvaltning som i lika mån är till tjänst för medborgare som förtroendevalda. Här öppnas dörrar för korruption, först i det lilla, sedan det allt större. Diarieföring brister, anteckningar arkiveras inte. Lagar om offentlig upphandling, exploatering och bygglov m.m. naggas i kanten. Föreskrifter om strand-, natur- och kulturskydd borstas undan. Väsentliga beslut fattas i slutna rum.
Medborgarens motvärn är den rättsstat Forsskåls efterkommande slog fast i författning och tryckfrihetsförordning från 1809-10. Dessa öppnade för demokratisering och det moderna Sverige. Kravet på fasta spelregler är grunden för att medborgaren skall kunna granska och ytterst lita på sin överhet. Dessa värden får inte urholkas i ett land som är stolt över liberala traditioner av folkrörelser och medborgarengagemang.
Terry Carlbom
Knivsta